Människor & maskiner – I nöd och lust

Med Norrköpings textilepok i backspegeln

Lyssna, känn och skapa!

Maskiner och människor är en utställning för många sinnen. Lyssna på röster från dem som en gång arbetade i fabrikerna, känn på ylletyg från Nyborgs och lakansväv från Tuppen, skapa något i vår workshop!

Upplev vävmaskiner som slamrar och föreställ dig en arbetsdag i textilfabriken.

MAN SKULLE STÅ VID SIN MASKIN

”Det bullrade så man blev precis döv, man hörde ingenting. När man kom ut från fabriken skrek man lika högt när man skulle prata med någon, som inne i fabriken.”

”Vi som arbetade skift hade ingen lunch, för vi slutade vid middagen eller så började vi då. Fast vi hade tolv minuters frukostrast. Då hade vi matsäck med oss, som vi åt bredvid maskinerna. Det fanns inte något särskilt matrum, utan man tog en tomlåda och vände upp och ner på och satte sig och åt sin frukost.”

”Egentligen fick vi inte sitta under arbetstid. Man skulle stå vid sin maskin och man fick inte lämna sin maskin förrän arbetsdagen var slut. Man skulle stå vid maskinen när det blåste av.”

Så berättar några kvinnor som arbetat i textilfabrikerna under 1900-talet i Norrköping.*

DAMM, BULLER OCH FUKT

Maskinerna kom i första hand. Människorna fick anpassa sig. Lönerna var låga och arbetsdagarna långa.

I ett bomullsväveri i slutet på 1800-talet arbetade de anställda i ett evigt buller, många fick sin hörsel förstörd. Men det var dammet som var besvärligast. Det förstörde lungorna.

I taken fanns också sprinklersystem som släppte ner fukt med jämna mellanrum, för att trådarna i väven skulle hålla bättre. Fukten landade inte bara på väven och maskinerna utan också på textilarbetarna, som luktade surt i sina arbetskläder. De kallades därför för surbullarna.

INGEN LÖN FÖRE LÖRDAGSSTÄDNING

Det var kvinnorna som vävde i bomullsfabriken. De lagade trådar, fyllde på spolar – och städade. En kvinna hade hand om fyra vävmaskiner. Hennes arbetsdag var cirka 12 timmar. Sista timmen, då hon skulle städa runt sina vävstolar, hade hon lägre lön. På lördagar skulle en textilarbetare dessutom arbeta 45 minuter helt utan lön, för att städa.

Männen arbetade som vävlagare, vilket innebar att de underhöll och lagade maskinerna. De hade samma arbetstider som kvinnorna, men högre timpenning. Med tiden förbättrades arbetsförhållandena. Ett arbete i textilfabriken gav trygghet och framtidstro.

Men i takt med att modet ändrades från blå kostym till jeans och t-shirt, fick den svenska ylleindustrin läggas ned.

Bomullen – en viktig del i Norrköpings textilproduktion. Foto: Micael Wahlberg.

400 ÅR AV TYGPRODUKTION

Utställningen speglar Norrköpings textilhistoria. Med kapital från drivna köpmän och armén som storkund växte textilstaden fram. Norrköping var störst på ylle, sedan kom bomullen. Men läget förändrades under senare delen av 1800-talet och framför allt efter andra världskriget.

Nya material, bättre hygien och ökad import utmanade den konservativa industrin. Krisen blev ett faktum. Fabrik efter fabrik lades ner. De stod snart tomma. Trots det går textilindustrin idag på högvarv, i en annan del av världen.

*Uttalanden hämtade från Bullakandidater, fem textilarbeterskor minns (Projekt Arbetarminnen, Norrköping kommun 1990)