Foto: Micael Wahlberg

Gate upp å gate ner – hantverket förr i tiden

Alltid på museet

När kostym och skor var investeringar för hela livet

Kika in genom skyltfönstren!

Vilka hantverksyrken fanns för över hundra år sedan i Norrköping?

Gatunamn som Tunnbindaregatan, Garvaregatan och Skomakaregatan ger oss en bild av de många olika hantverk som bedrevs på stadsgårdarna en gång i tiden.

Hammarslagen sjöng mellan husen från hovslagare, smeder och vagnmakare. Utanför tunnbindarens verkstad stod färdiga laggkärl och tunnor till försäljning. Hos korgmakaren väntade knippen av pil, hassel och halm på att flätas till tvättkorgar, såll och kolfat. Alla hantverkare hade en eller flera unga lärlingar, som ofta fick jobba hårt på sin väg in i yrket.

Ta en promenad längs vår Hantverksgata och kika in genom fönstren! I utställningen, som är Sveriges största samling av hantverksföremål, visar vi ett 30-tal hantverksyrken och deras redskap, arrangerade i tidstypiska butiks- och verkstadsmiljöer.

Allting tillverkades för hand

Fram till slutet av 1800-talet tillverkades många av de varor människor behövde, i hemmen eller av en hantverkare. En ny kostym var en långsiktig investering, beställd och uppsydd hos en skräddare, för att hålla ett helt liv.

Industrialiseringen innebar att utbudet av fabrikstillverkade varor växte, till priser som allt fler kunde betala. Konfektionsindustrin fick ordentlig fart efter andra världskriget, då standardiserade storlekar underlättade serieproduktion av kläder.

Många hantverksyrken har försvunnit, medan andra lever kvar under nya förutsättningar.

Läster hos skomakaren – utställning på Norrköpings stadsmuseum

Läster hos skomakaren. Foto: Micael Wahlberg.

Skomakaren ritade av kundernas fötter

Alla skor gjordes förr efter personliga mått. Den som behövde ett par nya skor eller stövlar gick till skomakaren, som mätte och ritade av kundens fot. Därefter tillverkade skomakaren en så kallad läst, en trämodell av foten, som användes för att ge skon rätt form.

I sin lilla verkstad arbetade skomakaren omgiven av sina kunders läster på hyllorna och skor inlämnade för lagning. Inom räckhåll fanns alla verktyg han behövde: skarpa knivar, tänger, sylar, hammare och rasp. Och förstås – olika typer av läder.

Skons alla delar syddes ihop för hand, med becktråd, och formades efter lästen. Överdelen sattes på en botten och syddes fast. Sulan limmades och pliggades fast med träpligg. Lädret blankades med särskilda blankjärn, så kallade fumlar, och vax. Det var en tillverkningsprocess i många steg.

Ett par handgjorda läderskor hade lång livslängd, eftersom de hela tiden underhölls och lagades.

Modistens skyltfönster – utställning på Norrköpings stadsmuseum

Ta en titt i modistens skyltfönster! Foto: Micael Wahlberg.

Vår och höst bråda tider för modisten

Länge var hatten pricken över i för en välklädd kvinna. Hatten som prydnad blev populär bland adelns och borgarnas kvinnor redan på medeltiden.

Hantverkaren som tillverkar damhattar kallas modist, till skillnad från hattmakaren som gör herrhattar. Medan damhattens utseende kunde vara ett uttryck för kvinnans ställning, smak eller säsong skulle herrhatten alltid vara gjord efter mall.

Under 1800-talet innebar modistyrket att man även tillverkade och sålde olika slags modeaccessoarer, sorg- och brudklädslar.

Arbetet i modistens ateljé och butik hade sina produktionstoppar under vår och höst, då modemedvetna damer beställde nya hattar till sina dräkter.

Att tillverka en hatt är nästan som att skulptera. Materialet är oftast filt, som är lätt att forma när det värms och fuktas. Olika träformar används för att åstadkomma olika hattmodeller. Hattens form och karaktär arbetas fram med pressjärn i flera storlekar. Slutligen dekoreras hatten, kanske med tyll, sidenband eller tygblommor.

Efter 1960-talet förlorade damhatten sin självklara roll i modet.