Nu är det äntligen dags för Historiefärgarna 2018

När jag jobbade med förberedelserna med Färgargårdens friluftsmuseum så funderade jag länge och väl hur vi skulle förvalta kunskapen om historisk färgning. Jag är mig själv närmast och tankarna gled ganska snart in på reenactment. Historisk återskapning är ett pedagogiskt instrument som jag genomgående försökt implementera på Färgargårdens verksamhet. Varför inte kombinera historisk färgning med reenactment? Och därmed skapa ett event där deltagarna inte bara färgar på historiskt vis utan också återskapar livet på en färgargård under 1800-talets andra hälft? Efter att ha frågat runt lite bland mina textilintresserade bekantskaper föddes eventet Historiefärgarna.

Hela skaran med deltagare såväl som Färgargårdens gårdsfolk.

Planen med eventet var ganska enkel, att samla riktigt duktiga textilare med fokus på historiska textila tekniker och låta dem återskapa 1800-tal på Färgargården. Förutsättningarna för ett bra reenactment kändes självklara med Färgargårdens autentiska miljö och genom att använda det unika färgeriet har vi möjlighet att komma mycket nära 1800-talets färgningstekniker. Men det är gästerna som gör festen så snart hade jag fått ihop en trevlig, förväntansfull skara proffs som med hela reenacmtentnördens hela passion satte igång att sy nya kläder till eventet. Det ska sägas att reenactment som inriktar sig på svenskt 1860-70-talet är förhållandevis tunnsått i detta land, däremot finns det ganska många som sysslar med amerikansk reenactment från samma tid. För de flesta som var med på eventet var detta en ny spännande period att sätta saxarna i.

Lunch på Historiefärgarna.

1800-talets andra hälft är på många vis den hantverksmässiga färgningens guldålder. Det var summan av alla tidigare färgningserfarenheter och en tid i Sverige då mängder med mindre färgerier anlades i Sverige. På grund av näringsfriheten införande 1846 gavs möjlighet att anlägga färgerier på landsbygden och färgningskunskapen kunde nu fritt flöda i stad och land på ett annat sätt än förr. Det är dock också den äldre färgningens verkliga svanesång och ändhållplats i den industriella revolutionens nya värld med anilinfärger och storskalig textilindustri.

I slutet av juli sammanstrålade den tappra, tiohövdade skalan för att återskapa just denna spännande tid. Förberedelserna stod mina färgararbetare för, smör kärnades, täcken skakades och 70 år gammal sänghalm eldades upp. Snart anlände de första gästerna och anslöt till kafferep med hasardspel och påföljande inkvartering i pigkammare och gesällkammare.

Smörkärning och halmbränning.

Efter en stadig frukost på lördagen fick alla en egen liten presentpåse med diverse färgämnen, litteratur och färgningskuriosa.

Frida har kvitterat ut sin presentpåse och studerar fascinerat den djurspillningsliknande klumpen som fanns i påsen.

Nu var det dags att sätta fyr under karen och börja strukturera upp dagens färgningar. Mängder med garn och annat färggods rotades fram ur de tillrestas packning och hur våra egna gömmor. Genast började vi beta garnerna i vår pannmur och mortla färgämnen.

Lite kort om några av färgningarna under Historiefärgarna

Blå bresiljeextrakt.
Bresiljeextrakt fanns att tillgå under 1800-talet och är ett koncentrerat färgpulver som utvanns ur kärnveden från olika bresiljeträd. Bresilja är samlingsnamn på olika exotiska träslag från Sydamerika. Från 1500-talet och framåt importerades dessa träslag till Europa där de maldes eller raspades till färgspån. I Sverige har vi haft både straffanstalter för män, så kallade rasphus där internerna raspade bresiljeträd, och bresiljekvarnar som malde bresilja. Det finns såväl röd, blå, gul och brun bresilja. Bresiljeextraktet är ett mycket potent färgmedel som kräver endast 5 gram per 100 gram gods. Den blå bresiljan går att få olika nyanser av lila och ju längre godset är i färgbadet ju mörkare blir det. På historiefärgarna färgade vi flera nyanser av lila men vi prövade också att få fram svart genom att överfärga härvor som färgats bruna med växtfärgen Katechu. Resultatet blev mycket nära svart men skulle kunna bli helt svart om grundgarnet varit något mörkare brun.

Färggodset förbereds och betas.

Krapp
Krappväxtens rot har använts tusentals år och återfinns bland de fyra så kallad ”äkta” färgerna tillsammans med indigo, koschenill och vau. De äkta färgerna ansågs ha de bästa egenskaperna, de gav kraftiga nyanser och ansågs mest tvätt och ljusäkta. Krapproten är torkad och pulveriserad och lades därför i blöt på fredagen för att användas dagen därpå. När man färgar med krapp gäller det att hålla noga ordning på temperaturen. Går krappen över 70 grader går den mer mot brun i färgen istället för klara röda nyanser. Detta var på många sätt utmanande eftersom färgkaren är stora och fastmurade vilket göra att det går långsamt att reglera temperaturen, särskilt nedåt. Lyckligtvis lyckades vi hålla temperaturen och fick flera fina nyanser.

Krappbad. Foto Ofeelia Andersson.

Jakarandabrunt pigment
Vi hade fått tillstånd att nyttja en del av de originalfärger vi har i våra samlingar. I ett laggat kärl fullt med bruna kakaobruna hårda pluttar finns en lapp där det står ”Jakarandabrunt”. Vi var nyfikna på att undersöka färgämnet för att kanske kunna utröna vad det var. Vi misstänkte att det var pulveriserad katechu, som är en slags indisk akacia som ger en brun färg. Genom att använda liknande proportioner i färgningen som vid katechu försökte vi få fram en brun. Vi arbetade med 20% vikt mot garnets vikt. Pluttarna pulveriserades i mortel och löstes upp i hett vatten. Denna mörkbruna lösning hällde vi sedan i ett större bad. Garnet betades med alun och nedlades i badet. Efter en timme fick vi en skaplig brun nyans. Slutsatsen är att det troligen rör sig om katechu eftersom det är ett vanligt förekommande färgämne för brunt vid många färgerier under 1800-talet.

Jakarandabrun.

Indigofärgning
Att färga med indigo är en mycket speciell process och som gett upphov till en mytisk status inom färgarkonsten. Indigofärgning skiljer sig från annan färgning genom att färgämnet indigo inte är vattenlösligt utan måste lösas med hjälp av andra kemikalier. Traditionellt sätt har den lösts i jäst urin eftersom urinet bildar ammoniak. Indigokaren i färgeriet är mycket stora eftersom färgaren ofta bara en gång om året gjorde i ordning en så kallad färgkyp som sen användes under hela året. Kypen kunde underhållas genom att tillsätta nytt friskt urin. Nu för tiden används moderna kemikalier för att kunna färga med indigon och vi valde att göra en liten kyp på modernt sätt. När godset är under vattenytan är färgbadet grönt men när det tas upp ur badet oxiderar det med luften och på ett närmast magiskt sätt oxiderar det med luften och blir blått. Denna indigomagi rönte stor uppmärksamhet hos oss som färgar men också hos publiken. En av våra deltagare i färgningen publicerade senare en video på nätet som visar oxidationen och den rönte på några dagar mycket uppmärksamhet med tusentals delningar och över 100000 visningar. Till nästa år har vi tänkt att på allvar återgå till källorna och jäsa en mindre sats urin för att färga traditionellt, något som kan ge mycket kunskap och ge en verklig autentisk upplevelse till färgeriet.

Indigofärgning. Foto: Ofeelia Andersson.

Överfärgning med indigo
Indigo har inte bara egenskapen att färga utmärkta blå nyanser utan är även mycket gångbar för att få fram andra färger. Exempelvis finns det inte särskilt många vägar att få fram bra gröna färger och därför överfärgar man gula nyanser för att skapa grönt. Vi gjorde flertalet intressanta färger genom att färga över garner färgade med björklöv, katechu och gul bresilja. Just att sträcka färgningen i flera led lyfter färgningen till en annan nivå och återspeglar också färgarnas egna originalrecept.

Resultat från hela sommarens färgningar men även överfärgningarna såsom de gröna nyanserna och den svarta som är blå bresilja på katechu.

Övriga observationer och problem
Vi kunde ganska snabbt konstera att det bästa sättet att skölja garnerna är att skölja dem i strömmen, snarare än att skölja dem under tappkranen vid huset. Mycket färgämnen består av spån eller pulver som lätt stannar kvar i godset och måste sköljas ur och det är helt klart så att dra runt godset i strömmen är mer effektivt. Problemet med det är dock att efter ett tag rörs bottensedimentet upp och kan förorena godset. För att undvika detta skulle en ordentlig sköljbrygga vara önskvärt för att komma ut en bit i strömmen. Däremot är tappvattnet bättre till färgbaden eftersom det är renare än vattnet ifrån strömmen.

Skrubbning av färgkar.

Vi märkte också att det är viktigt att skrubba rent kopparkaren i färgeriet. Under lördagen kunde vi observera att fläckar uppstod på en del tyger, att det fanns föroreningar i karen som smutsade godset. På söndagens morgon företogs därför en ordentlig skrubbning av karen vilket avsevärt förbättrade resultatet. Renskrubbningen löste också ett annat problem vi haft tidigare under sommaren nämligen att våra gula färgningar tenderade att dra mot brunt eller grönt vilket berodde på att kopparen fällde ut i färgbadet och dunklade badet. Efter historiefärgarna kunde vi färga vackra gula nyanser medelst renfana och gul bresilja.

Två nöjda färgare.

Slutord
Historiefärgarna var ett av de roligaste och mest annorlunda eventen som jag varit med att arrangera. Att samlas kring en praktisk syssla, i detta fall färgning, skänker en en särskilt stark nyans till återskapandet. Ofta är det krig eller krigsrelaterade sysslor som står för den övergripande praktiska delen av reenactment men detta event visade på att ett värdefullt alternativ i återskapandekulturen. Kanske går det att hitta liknande anläggningar där det går att samlas kring andra specifika hantverk. I vilket fall så laddar jag för en repris nästa år, väl mött då. Jag vill tacka Maria Neijman, Victoria Holmqvist, Amica Sundström, Johanna Krumlinde, Emma Frost, Magdalena Fick, Fia Lindblom, Johan Käll och Frida Gamero för att ni var med och gjorde eventet möjligt. Vi ses nästa år hoppas jag.